Vad man gör med bruna bananer

Nu har det hänt igen. I fruktskålen ligger en hel hög med bruna bananer. Ingen i familjen vill äta bruna bananer. De blir mer och mer oaptitliga. Då får jag en sådan där reflex: Måste använda bananerna till något. De får inte bara slängas. Just bananer får bara inte slängas. 

Jag vet inte vad det beror på. Gamla halvruttna äpplen har jag inga problem med att slänga.

Kanske, tänker jag, handlar den där banan-reflexen om att de frukterna har transporterats så vansinnigt långt för att komma till min fruktskål jämfört med till exempel Ingrid Marie från Sverige. Jag ser framför mig hur bananerna har åkt från andra sidan jorden, kanske med båt i många veckor. De har liksom kämpat sig hit, tänker jag mig, från den odling i Costa Rica där de föddes, via olika transporter för att slutligen hamna just här. Deras resa ska väl ändå inte har varit förgäves, tänker jag. 

Det är den reko-eko-sidan av mitt invärtes resonnemang.

Eller så handlar det helt enkelt om gottegrisen i mig. En upparbetad reflex att bruna bananer kan bli godis. 

För bruna bananer ska man så klart göra en banankaka av. Med riktigt mycket hackad choklad i.