R.I.P King Edward

Okej det var väldigt länge sedan. Men som fattig student kallade mina elaka kompisar mig för King Edward. Inte så svårt att gissa vad jag levde på. Då var det knappast potatisens nyttighet eller mångsidighet som lockade. Inte koncentrerade jag mig på att locka fram några ädlare smaker. Då åt vi potatis för att det var så gott som gratis. Och gratis struntar fullständigt i om det är gott.
I den potatis–tron levde jag rätt länge. Odlade mina egna knölar mellan varven. Utvecklade lyckligtvis min matlagning en smula. Men när jag många år senare stod och slevade lunchmat åt grova gubbar var potatisen precis lika självklar som luften omkring oss. Ingen potatis? Ett tecken på att naturens lagar är satta ur balans.
Så står jag i köket 2011 och ska dra ihop lite söndagsmiddag till en sömning familj och kommer på mig med att tänka att man gott kan unna sig lite potatis. Det är ju trots allt söndag! Så långt från vardagslunken och billighetsknöl har vi vandrat att jag tycker det känns lite slösigt att mosa två kilo potatis till ett simpelt mos. Håna denna dyrbara råvara genom att stöta den till ett slibbigt klister blandat med mjölk? Nej tack! Möjligtvis klyftade med goda örter, rostade i ugn med pumpafrön, skurna i en laxpudding… Och självklart i sällskap med de finaste bitarna lamm eller fetaosten du sparat för att göra någonting extra av.
Att vi bytt potatisen mot pastan är ganska klart. Och enbart en bekvämlighetsfråga tror jag inte att det är. Priset spelar roll. Vilken hungrig student kan köpa ett kilo ekologiskt knölar för 15 spänn? Helt klart: King Edward is dead.