Alltid rent, fräscht och läckert? Inte!

Stod och gjorde surkål häromkvällen. Strimlade kål, stampade med salt och packade med enbär i burkar. Noga. Husmorsrenligt. Som ofta när man lagar mycket rationaliserade jag så mycket jag kunde. Stora bunken och matberedare. Det började bli sent och jag ville till slut bara bli klar.
Var det matlagning när den är som bäst? Nej, knappast. Monotont och kladdigt var det när timmarna gick.
Alla som syrat grönsaker vet dessutom hur det luktar när man öppnar dörren till ett kök där kålen står framme och surnar… Inte direkt läge att bjuda hem någon på middag. (Om de inte surkålsfetischister såklart…)
Men efteråt: Nu står burkarna svalt och väntar på att lagringen ska förvandla och förädla vad som från början mest påminde om någonting som var färdigt för komposten.
Vi vill att det ska vara fräscht. Vi vill att det ska vara rent och snyggt. På en gång. Någonting i vår moderna syn på det vi stoppar i oss har fått oss att bortse från att mat sällan börjar på det sättet. Att grönsaker och rotfrukter växer i mylla och gödsel. Att det krävs förädling innan delikatessen blir delikat, eller överhuvudtaget ätbar.
Genom att köpa allt mer färdiglagad mat glömmer vi till slut helt hur råvarorna ser ut och luktar innan de är färdiga för servering.
Surkålen är ett bra exempel. Jordig potatis direkt från trädgårdslandet ett annat. För att inte tala om en nyslaktad tupp…
Det är bara att inse – riktig mat, lagad från grunden är sällan någonting man bara plockar och stoppar direkt i munnen. Surkålen kräver både köksslabb och oangenäma dofter (om man nu inte gillade doften alltså…). Gör vi inte jobbet själva ibland så tappar vi insikten om hur maten blir till. Och kanske missar vi i samma veva storheten i hur en så enkel sak som vitkål, salt och kryddor kan bli en supernyttig delikatess?