Slut på grillförnekelsen

Ååååhåhåh, att det kunde vara så bra! Uppvuxen nära ett litet samhälle där tändvätskeångorna legat tunga varje ljummen kväll från maj till september har jag nu hittat min krokiga väg till grillandets hjärta. Egentligen är det finurligt med matlagning ute i trädgården, det är ändå där man vill vara! Bara att lägga lite grejor på gallret, luka mellan morotsraderna och låta käket fixa sig självt under tiden. Uppskattat av alla. Inte behöver man tändvätska. Fast det var bara den praktiska aspekten, smaken går inte heller av för hackor. Är man som jag förtjust i rökt te, rökt whisky och rökt paprika samt doften av tjära är det inte ett alltför långt steg till att omfamna smaken av grillat. Varför bråka egentligen?

Jag ser framför mig en sommar där jag och grillen blir kompisar. Med i vänkretsen kanske vi tar en gammal diskbänk eller ett bord att laga maten på och skölja jordiga grönsaker med slangen direkt från grönsakslandet. Jag ser hur det plötsligt uppstår ljuv musik mellan en åsidosatt knöl eller stjälk, lite röksmak och någon örtkrydda. Inga stora förkläden med smaklösa tryck, inga krokodilbiffar, bara jag och kniven och maten. Tändvätskan lämnar vi kvar på macken.