Nygammal inspiration

I helgen har vi varit på besök hos trevliga släktingar som liksom vi odlar, fast med långt större erfarenhet och framgång än vi. Dessutom är de väldigt duktiga på att ta tillvara skörden. Frysen är full och syrning är de finfina på. En kväll satt jag och bläddrade i en vegetarisk kokbok från sjuttiotalet och fnissade för mig själv åt recept i stil med Hirslåda med kålrotsriv, Algsoppa med frukt eller varför inte frestaren Gratinerad gurka med svamptäcke? Hemma har jag samma kokbok fast i en version från tvåtusentalet. Den har en lite annan inriktning, mer internationell mat och en rejäl nedtoning på groddar och mystiska stuvningar. Vi pratade lite om det där med mat, är det inte så att man oftast anstränger sig för mycket? Allt kan inte vara nytt, ibland är det väl beprövade faktiskt det bästa. Man når nog en gräns någonstans där maten inte blir godare, bara konstigare (även om just gratinerad gurka är ett bra exempel på det senare).

Med bra råvaror gäller nog regeln att enklast faktiskt är bäst. Det är först när rotfrukten inte ser så heligt fin ut som man behöver krångla till det. För en nykokt späd rödbeta är helt enkelt godast med bara citron och smör och egentligen finns det väl inga skäl att göra något annat än svampstuvning på smörat rostat bröd när man har en skvätt gula kantareller?