Filosoferande över fattigsverige

Majrovor kanske är värsta grejen?

Jag är minst sagt ganska förtjust i konstiga grönsaker. Om jag får välja är gula runda gurkor mycket mer spännande än raka, avlånga gröna, men det kanske en återkommande läsare av min blogg redan har listat ut. Jag blir sugen på att odla det mesta som är konstigt och är det dessutom en del av svenskt kulturarv, någon gammal rolig sort, då ligger fröpåsen snart i min låda. Vackra växter är ännu mer välkomna. Fast jag vill spara lite roliga experiment till kommande år - haverrot till exempel låter förbaskat kul: vacker, god, gammal svensk sort, går att övervintra. Den ska likna svartroten och kallas enligt Runåbergs katalog "vegetariskt ostron". Nästa år kommer säkert några frön få åka i jorden.

Men så är det majrovan. När jag tittar i frökataloger och odlingsböcker är det som om jag blundar för den. Jag har aldrig övervägt att så majrova (svedjerova är ett steg längre, vi tar det lilla lugna). Så läste jag lite grann om den och tänkte, äh, det verkar ju vara en finfin grönsak! Riktig mat som har kort utvecklingstid och ska vara god och dessutom ganska vacker. Varför fjollar man runt med rädisor då?

Att rova-ändelsen ska behöva vara så avtändande. Är det fattigsverige-rädslan som sitter så djupt (ursäkta ordskämtet) rotad?