Att ta ma(k)ten i egna händer

Ett barn utlånat till morföräldrarna i helgen - så vad gör man? Slappar? Nej, vi är dumma nog att använda helgen till att måla om dotterns blivande rum istället. Ett ljust rum med fönster i söderläge och vinklar och vrår, med en gammal tapet som tyvärr är trasig. Alltså måste den lagas, med tapetklister. Jag har inte så mycket vana vid ytrenovering, vi har målat lite, jag har aldrig provat att tapetsera själv. Hundra spänn kostar ett paket pulver i färghandeln ungefär. Som en motvillig del av google-generationen letade vi upp ett recept istället (här); lätt som en plätt. Vatten, socker, potatismjöl. Lite kokning. Inga konstigheter. Smakar som kräm, fast utan bär.

Färgen är en helt ofarlig lerfärg i form av pulver som blandas med vatten. Elvisp, låt vila en halvtimme, elvisp och sen är det bara att stryka. Inga konstigheter. När vi bodde i lägenhet målade vi om med helt vanliga färger på burk, jag kunde inte ens föreställa mig hur de framställs. Det kan jag inte nu heller men jag vet att jag inte vill ha in den innehållsförteckningen i mitt hem.

Förr gjorde man sin egen färg, har jag förstått nu. Kalk, lim gjort på ben, lera, krita och annat var saker som kunde utgöra stommen och så naturlig pigmentering. Många färger håller fortfarande och de går fortfarande att tillverka hemma i köket. Måste det vara så krångligt?

Jag tänker mig att maten har börjat genomgå samma förvandling som jag har upplevt i mitt förhållande till färg och annat som var så obegripligt förr. Vi tar tillbaka maten: bakar eget bröd, tillverkar egen korv, syrar egna grönsaker, odlar egen mat. Vi kan. Det är ett maktförhållande som ändras. Och det smakar förbaskat bra.