Tid, plåster och brända drömmar.

Jag gillar att hacka grönsaker med kniv. Det är helt enkelt inte samma sak att slänga ner dem i en maskin som skivar några kilo potatis på lika många minuter. Så finns tiden och det inte handlar om enorma mängder så skär jag för hand.
En annan sak jag gillar är att ha många tillbehör till en rätt. Om jag inte stoppar mig i tid skulle det bli ofrivillig buffé dagligen. Därför står jag där igen, med kniven och skärbrädan. Och hackar. Små bitar och stora. Kepalök, bananschalotten, röd och silver. Hack, hack.
– Men skär du dej aldrig? Undrade en kompis.
Nej, jag skär mig sällan. Nuförtiden, alltså. Det fanns en tid när jag konstant gick runt med tejpade fingertoppar och hack i tummen. En kall dag lyser de vita fingrarna upp av glada små röda ärr. Det var under samma period som bröden jag bakade mer än ofta var kompakta som tegelsten, kakorna sjönk i ugnen och pajerna var brända och torra. Det är lätt att glömma den gamla tråkiga sanningen – det tar tid att lära sig. Det kommer att gå åt skogen ibland, oftare i början. Många kommer aldrig över de där första misslyckandena och ger upp helt i onödan. Konsten är att skiva upp det dödbakta brödet, tejpa fingret efteråt och äta tegelbrödet hårt rostat medan man drömmer om hur lyckat nästa bak ska bli. Med tid och plåster står man plötsligt där och hackar utan att tänka på hur lätt det går.