Mat som kan mögla, tack!

Det krävs mod för att laga mat i dessa tider. Speciellt de dagar då turen genom matbutiken känns som en resa genom ett helt eget universum. Vad är det egentligen för rymdfrukter de säljer på hyllor och i kylar? Små plastade askar, färgglada paket med märkliga omslag. Är det mat däri? Kan man överhuvudtaget ta sig in till den utan att hinna svälta ihjäl på kuppen? Lika overkligt som tanken på att det inplastade kött vi köper en gång varit ett djur, lika märkligt känns det att de rosa tomaterna under sina dubbla plastlager någonsin vuxit på en tomatplanta. Och hur blev de så blanka?

Lyfter en förpackning och läser. Tre konserveringsmedel och ett bäst föredatum som lovar att jag kan lagra smörjan till nyår. Om jag vill. Tack så mycket, tack. Men nej tack! Jag vill inte ha mat som är så konstgjord att den inte ruttnar eller möglar hur illa vi än behandlar den. Jag vill varken äta den, bjuda mina nära på den eller belasta miljön med den.

Tar en vända till genom butiken. Fastnar slutligen för rotfrukterna. Knappast jordiga, men trots det påminner de i alla fall lite om sitt ursprung. Stuvar ner några tilltuffsade kålrötter och en påse lök i kundvagnen. Grönsaker vill ha sälskap! Och jag gläds vid tanken på att de kommer att ruttna om jag glömmer dem i skafferiet.