Höstsvamp utan mobilen

Det är ett slit att vara naturlyriker i dessa tider. Man har ett och annat mot sig så att säga. En och annan digital upplevelse som konkurrerar. Ett och annat pling i mobilen som når fram i den avlägsnaste frid. Och efter en dag genom storstadsluft och buller känns tanken på skogen lika avlägsen som lugnet.
Men så står man trots allt där till slut, med kängorna djupt nedsjunkna i vätan från nattens hällregn och lyssnar på ljudet av droppar som faller på mattan av multnande löv under hasselsnåren.
Och de har kommit! Lite av den magiska känslan man som barn kunde känna över det första tunna snötäcket skymtar fram när man hastigt ser sig omkring och mattan av kantareller brer ut sig åt alla håll.
Är det svampår i år? Jag vet inte. Bara att våra svampställen nu är fyllda och att regnet och värmen som dröjer kvar i Mälardalen lovar mer…
Kanske är det den känslan man vill åt. Känslan av att det finns ett överflöd där att hämta. Skattjakten i att söka och plötsligt finna. Timmar av svamprensning och jobbet med att torka svamp är långt borta. I mild eufori fyller vi höstens första, riktigt fulla svampkorg.
Trattkantareller, svarta trumpetsvampar och rödgula. Det är någonting skönt i dessa skördar som är så behändiga att plocka, så fria från jord och insektsangrepp. Och så går de att använda till nästan alla rätter där svamp passar.
Vi äter soppor och grytor tills vi får magknip och torkar ner all svamp som inte ryms någon annanstans. Lagret av stora glasburkar som trängs på kökshyllorna känns lika stort som vedförrådet. En rikedom helt enkelt. Som kan slita en från vardagen och locka fram naturlyrikerna inom den mest skogsfrånvända matälskare…